1 juni 2009

Vad som sårar allra mest är att se dig, ens höra ditt namn nämnas och påminnas om det du gjort. Att finna en ny människa i den jag trodde var du. Att inse att allt vi byggde upp inte var med än fejk. Du satte vår vänskap på spel och det känns som att allt vi byggde upp bara rivits ner pågrund av den du visade dig vara. Allt jag någonsin gjort för dig, alla andra jag har behandlat som smuts för att få dig att känna dig guldvärd. Jag tog mig själv i andrahand, la ner hela min själ på att du skulle må bra. Jag begärde aldrig ett tack men heller inte att bli stampad på. Jag är inte arg, jag är bara besviken. Så himla besviken på det som har hänt. Ingen kommer någonsin kunna ersätta den du var för mig, och då menar jag var för det kommer aldrig bli vi igen, aldrig.

Inga kommentarer: